De sista åren av Country Fours karriär gav man bara ut några singlar, fem stycken närmare bestämt - efter att den sista LP:n getts ut. Intresset för gruppen hade falnat något, folkparkerna som var Country Fours livearena, gav mest danskvällar, men inga scenshower, och Kerstin Dahl var dessutom nybliven mamma. Efter juni 1968, när sista låten från föregående LP:n "I vår tid" ebbat ut, kom alltså fem singlar, men ingen av dem gjorde något väsen av sig på listorna. På den andra singeln, som vi ska titta lite närmare på idag, är låtarna egendomligt nog inte ens översatta. Anledningen till det är helt enkelt att man inte fick tillstånd av Bob Dylans folk att sjunga in den översättning som Patrik (Per-Anders Boquist) gjort. Idag är det lättare, men då, 1968, var det svårt att få Dylanöversättningar godkända. Nu kan vilken klåpare som helst få översättningar godkända, till och med Mikael Wiehe. En ny medlem har nu gjort entré i Country Four; Gert Avelin har lämnat bandet och ersatts av Lars-Rune Jäverbrant, samme man som några år tidigare vann den talangtävling som Pierre Isacsson upptäcktes i. Det är han som står längst till höger på denna bild, eller heraldiskt vänster som det heter i flaggningssammanhang.
De fem singlar som Counry Four ger ut innan de splittras är: Natten har tusen ögon/Vilken härlig dag, 1968 I'll be your baby tonight/I still wonder why, 1968 Jag ser en liten fågel/Vi ska gå på Zoo, 1968 Ge mig plats i din värld/Sommarskymning, 1969 Vi är alla barn i början/Drömmarnas ö, 1969
Eftersom jag själv är en stor Bob Dylan-beundrare har jag länge försökt få tag på versionen av Dylans "I´ll be your baby tonight". Jag menar - Pierre sjunger Dylan. Kan det bli mer upphetsande? Äntligen har jag fått tag på den. Och hur låter då!? Tja...sådär. Rätt tamt och oinspirerat om jag ska vara ärlig, och på rätt tafflig engelska dessutom ("kluus jåår ajjs, kluus dä dååår..."). Slidegitarren låter som nåt Yvnge Stoor kasserat för det kommit sand i stallet. Men väldigt kul, ändå, och så här låter det.
Orginalet spelade Dylan in den 29 november 1967 och låten släpptes i januari, på skivan "John Wesley Harding". Det är en låt som rätt många gjort cover på, allt från Emmylou Harris till UB40. Fast även i detta fall får jag konstatera att Dylan gör det bäst själv. Som oftast.
En dag som denna, Fars dag, kan jag inte låta bli att fundera på hur allt blev, hur det kunde ha blivit och på allt som varit. Så mycket man tänkte om framtiden. Pappa, som just hade fått avtalspension och nu skulle han och mamma ha all tid till varandra och barnbarnen och sommarstugan. Att bara göra som man vill! Som jag unnade honom det, han som jobbat sedan han var 13 år. Och så slutar allt plötsligt, på självaste Mors Dag, och mamma får tillbringa ålderdomen ensam. Allt blev så annorlunda, drömmen om de gyllene åren föll i ruiner innan de ens hade börjat. Därför lyssnar vi idag på "Våra gyllene år", från "En sommarsaga".
Våra gyllene år (Neil Sedaka, Howard Greenfield, Owe Junsjö) Livet går sin gilla gång från morgongäsp till aftonsång men inte blev det riktigt som vi trott åren gick så tveklöst och så obeskrivligt fort.
All stress som skulle tålas ner vi skulle inte jäkta mer vi skulle ha det lugnt och skönt, vi vet - hur det blev på riktigt är ingen hemlighet.
För våra gyllene år dom som vi drömmer om var tydligen en tid som aldrig nånsin kom till, det man hoppas på som inte alls blev av. Som ett fotografi ifrån farfars dar - gulnad nostalgi blev det bara kvar. Drömmen från igår om våra gyllene år
Dom dagdrömmar vi levde på vackra luftslott i det blå som skulle bli till verklighet en dag var väl dumt att tro på tycker du och tänker jag.
Här sitter vi och kvällen går i samma gamla gråa spår och tv ger film vi sett förut det var väl någon gång sent på hösten sextiosju.
Orginalet hette "Hungry Years" och skrevs av Neil Sedaka. Tillsammans med Howard Greenfield har Sedaka skrivit över 500 sånger. Deras första framgång kom 1958 när Connie Francis fick en hit med "Stupid Cupid". Sen följde låtar som "Calendar Girl","Oh Carol" "One Way Ticket (To The Blues)", "Breaking Up Is Hard To Do" och "Happy Birthday Sweet Sixteen". I början av 1970-talet gjorde han comeback efter några år i skymundan, där låtar som "That's When The Music Takes Me" och "Laughter in the Rain" (som förresten Pierre också gjort en version av) blev hits.
"The hungry years" finns på "Overnight Sucess" som släpptes i England våren 1975, en skiva som (med två utbytta låtar) släpptes i USA under ett annat namn, nämligen "The Hungry Years" senare på sommaren.
Det som skiljer den svenska översättningen från orginalet, är att Sedaka ser tillbaka till "the hungry years", en tid när hon och han delade allt och levde på sina drömmar, medan den svenska versionen koncentrerar sig på den gyllene år man sett fram mot (men som aldrig riktigt blev som man trodde). Orginalet drömmer sig tillbaka, översättningen konstaterar att det inte blev som man tänkt.
För den svenska översättningen står Owe Junsjö. Han hade redan översatt låtar åt Family Four, på "1971" finns "Det var inte menat så" (Tom Paxtons "Last Thing on My Mind", som förövrigt Country Four också gjorde en version av fast i en annan översättning av "Patrik" (Per-Anders Boquist) som då hette "Jag ska älska dig i alla mina dar"). På "Picnic" finns Junsjös översättning av Jerry Jeff Walkers "Mr Bojangles" och "En dag i sänder", som är Van Morrisons "Old, Old Woodstock". Junsjö har också översatt en annan Neil Sedaka-låt åt Pierre, "Sköna sommarregn" ("Laughter in the rain" i orginal) som finns på "Pierre!".
Owe Junsjö (född 1945) har skrivit många texter, som sjungits in av artister som Anni-Frid Lygnstad, Tommy Körberg, Hootenanny Singers, Svante Thuresson, Lill Lindfors och många fler, och han har översatt artister som Paul Simon, Leonard Cohen och Bob Dylan. Paul Simons ”Sounds of silence ”, blev t ex ”En ton av tystnad” som många artister sjungit in. "Våra gyllene år" har förresten fler än Pierre använt, bland annat Anita Lindblom.
Idag får vi lyssna väldigt andäktigt och försiktigt, för den här rackarn var dyr att lägga vantarna på. Jag har aldrig sett den ute till försäljning, men nu när den faktiskt gjorde det var det någon mer som uppmärksammade det, så då blev det budgivning. Sådan är kapitalismen. Exakt hur mycket jag betalade törs jag inte säga, men låt mig i alla fall konstatera att för lika många dagar sedan som den kostade i kronor, var det vår ute. Men det var det värt, och jag antar att barnen ändå inte behövde några nya vinterkläder i år.
Det handlar om en EP med Country Four, "Vägen till morgonstad", "Det går vind över fjärden", "Fröken Blyg" och "Camp". Den låt vi koncentrerar oss på idag är alltså, som rubriken skvallrar om, "Det går vind över fjärden". Jag har länge undrat vad Country Four skulle göra av den covern - jag har ju hört den i andra versioner, efter deras tolkning har såväl Neil Young som Ulf Lundell gjort den. Men mer om det senare.
Four Strong Winds skrevs av Ian Tyson. Han var ena delen av duon Ian and Sylvia, en folkmusikduo i början av 60-talet. Första versionen spelades dock in av The Brothers Four, som hade en liten hit med den i oktober 1963. Ian och Sylvias version kom strax därefter, i april 1964. Vi tar väl och börjar med att lyssna på den för ordningens skull.
Den svenska översättningen till Country Four gjordes av Per-Anders Boquist, signaturen "Patrik", skivbolagsdirektören själv, och döptes alltså till "Det går vind över fjärden".
Country Fours prototyp, The Seekers gjorde den också, och andra artister som spelat in "Four Strong Winds" är Hank Snow, Judy Collins, Bob Dylan, Marianne Faithfull, The Searchers, Teenage Fanclub, John Denver, Bobby Bare, The Kingston Trio, Trini Lopez, Waylon Jennings, Joan Baez och Johnny Cash. Och så ett par till som vi ska lyssna på nu. Mest känd är nog ändå Neil Youngs version på "Comes a time" 1978, och han gjorde den även på avskedskonserten med the Band något år tidigare, "The Last Waltz". Här en live-version från senare tid, med Willie Nelson.
Ulf Lundell tog Neil Youngs version (det vill säga, det blev en "cover på en cover" som Lundell själv säger), översatte den till svenska, kallade den för "Fyra Vindar" och spelade in den till "Den Vassa Eggen" 1985 - men den kom aldrig med på den slutliga skivan. Den finns ändå att höra på "Livslinjen" eller den återutgivna cd-versionen av "Den vassa eggen". Går också att lyssna på via Spotify, här: http://open.spotify.com/track/5PNLKU1hHiol5fiNpYK0hQ
Det lustiga är förresten att det finns ytterligare en svensk översättning som var en stor hit i Sverige, nämligen Åke Gerhards version till Hep Stars, som hette "Mot okänt land". Gerhard dog i augusti 2009.
Jag har haft anledning att uppdatera biografidelen om Country Four. Orsaken är att jag fått hjälp och information från en av dem som var med, nämligen skaparen av Country Four och skivbolaget Amigo, Per-Anders Boquist. Kolla in biografin själva, det är mycket intressant, det är ett av bloggens första inlägg - som nu alltså är uppdaterat. Men några saker finns skäl att nämna extra:
1. Pierre var inte med när Country Four startade, det visste vi redan, utan ersatte en medlem som hoppade av vintern 1965. Nu vet vi vem denne avhoppare är - nämligen Hasse Eriksson. Hasse Eriksson är ingen mindre än...Thomas "Orup" Erikssons pappa, och själv musiker. Ser inte den andra mannen från vänster ut lite som Orup?
2. Prototypen för Country Four är den australiensiska gruppen The Seekers, vilken man förstår när man ser detta.
3. Per-Anders Boquist hade en större roll i Country Four än vad man ser på skivomslag och dylikt - han var deras skapare, stod för stor del av repertoaren och översatte dessutom många av låtarna själv (som signaturen Patrik).
4. Pierre Isacsson upptäcktes genom en talangtävling, som han dock inte vann utan kom på 3:e plats. Etta kom Lars Rune Jäverbrant, en sedemera känd visartist. Tvåa kom James Hollingworth, som är mest känd för sina barnskivor, bland annat denna, som man väl inte kan kalla annat än en klassiker.
Han har skrivit annat också, som "Jag är en liten mört" som var en av låtarna i "Trazan & Banarne".
