Pierre tolkar andra - "Lata sommardagar"

Nu är det dags att undersöka orginalet till en Pierre-sång igen, nämligen "Lata sommardagar" från debutskivan Pierre.

Originallåten skrevs av Donovan. Donovan Leitch slog igenom på 60-talet och håller på än. Denna låt kom i början på 70 talet, men heter inte ”Lazy days” som det står på skivomslaget, utan ”Lazy daze” och är hämtad från Essence to essence, som släpptes i nov/dec 1973 och spelades in mellan 1 September och 13 oktober,1973. Ett av de fulaste skivomslagen någonsin, för övrigt.



Esscence to essence producerades av Andrew Oldham (Rolling Stones, Small Faces m m), same Oldham som skrivit en biografi över… Abba. Det är idel toppmusiker på Donovans inspelning. Jim Gordon på trummor, som spelat med alla, The Byrds, Beach Boys ”Pet Sounds”, Joan Baez ”Diamonds and Rust”, Eric Clapton, John Lennon. På slutet av 70-talet började han dock höra röster i huvudet, företrädesvis sin moders. Detta slutade med att han i juni 1983 helt sonika slog ihäl henne med en hammare, och sitter för detta tilltag inspärrad än. Carl Radle på bas har spelat med George Harrison på ”All things must pass”, med Clapton, John Lee Hooker och Bob Dylan. Peter Frampton var stjärna själv, och Nicky Hopkins en studioräv, som bland annat spelar på John Lennons ”Happy X-mas (The war is over).

Provlyssningen kan man inte göra på vare sig YouTube (han verkar ha hårda rättighetsbevakare) eller Spotify (den skivan finns helt enkelt inte upp där), utan man får till exempel lyssna på en snutt på Allmusic (klicka på högtalarikonen bredvid låttiteln).

http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=33:0jftxv8sldhe

Så här låter det, med Pierre - från "Pierre!" 1974.



Orginaltexten lyder som följer:

Lazy Daze
Looking for a place with a real lazy pace,
Lay right back, simply rest my mind.

Living in a grass hut, swinging in a hammock,
In some sleepy cove forgotten by time.

I'll be the boy who sings songs sometimes,
Swim, sit in the sun and easy dream a while.

Don't need nothing that can't come tomorrow,
It don't really matter if it never comes at all.
Don't need nothing that can't come tomorrow,
It don't really matter if it never comes at all.

I don't want to be rushed and pushed
and crushed and mushed.
I don't want to be rushed and pushed
and crushed and mushed.

Don't need nothing that can't come tomorrow,
It don't really matter if it never comes at all.
Don't need nothing that can't come tomorrow,
It don't really matter if it never comes at all.

She is looking for a tan with a real sensitive man,
Burn her bra, simply rest her jeans.

Just let the kids run around with their ass hanging out,
Barefoot like they do in her dreams.

She'll be the girl who slinks along the beach,
Swim, sit in the sun and easy dream a while.

Den svenska översättningen är rätt trogen orginalet, och den har en värmländsk touch - för här brukar det heta "det ordner sej te vecka, och gör det inte det så kvätter det". Den svenska texten skrevs av Lars Wiggman, som var anställd på Air Music (numera är han VD på Bonnier Music Publishing). Han skrev andra texter, "Med vinden kom en sång" åt/med Alf Robertson, en låt som också Vikingarna gjorde, ”Den vackraste sagan” och ”En sjöman” också åt Alf Robertson. Hans mest kända låt är nog ändå en annan, för när STIM häromåret presenterade en lista på vilka dansbandslåtar som det dansades mest till i Sverige hamnade "Främling" i topp. Nej, inte Carolas låt, utan Kris Kristoffersons "Stranger", i översättning av Wiggman. Många har gjort den, bl a Lasse Stefanz, Torgny Melins och Fernandoz. Vi tar väl och lyssnar på den, i Lasse Stefanz version, alltså med text av Lars Wiggman.



Topp 10-listan över de mest spelade dansbandslåtarna, såg förresten i sin helhet ut så här:

1. Främling (Stranger)
Text och musik: Kris Kritofferson. Svensk text: Lars Wiggman

2. Du Vinner Igen (We All Get Lucky Sometimes)
Text och musik: Jimmy J Scott och Gary Nicholsson. Svensk text: Jörgen Persson

3. I Just Want To Dance With You
Text och musik: Roger Cook och John Prine

4. You Never Can Tell
Text och musik: Chuck Berry

5. Flickan Från Igår (The Girl From Yesterday)
Text och musik: Glenn Frey och Jack Tempchin ; Svensk text: Monia Sjöström

6. California Blue
Text och musik: Jeff Lynne, Roy Orbison och Tom Petty

7. Stand By Me
Text och musik: Jerry Leiber, Mike Stoller och Ben E King

8. Jag Ångrar Mej Inte En Sekund (I Wouldn't Have Missed It For The World)
Text och musik: Kye Fleming, Dennis Morgan och Charles Quillen. Svensk text: Ingela "Pling" Forsman

9. If Tomorrow Never Comes
Text och musik: Garth Brooks och Kent Blazy

10. Inget Stoppar Oss Nu
Musik: Lasse Holm. Text: Ingela "Pling" Forsman

* Statistiken avser liveframföranden av dansband under 2007


Donovan var ju under 60-talet en sorts Englands svar på Bob Dylan, vilket delvis är orättvist för båda. Det finns några roliga anekdoter om deras sammanträffanden från i synnerhet 1965, när Dylan var på sin Englandsturne som dokumenterades i filmen Don´t look back. Donovan, som just hade slagit igenom, hängde runt Dylan under turnén, och vid ett tillfälle duellerade de låtar med varandra. I Q Magazine berättar regissören D.A. Pennebaker:

“Dylan liked Donovan before he even saw him. He liked the idea of Donovan. Of course, when Donovan met him he was very excited and decided to play something for him. Dylan said he liked Catch The Wind, but Donovan said, I've written a new song I wanna play for you. So he played a song called My Darling Tangerine Eyes. And it was to the tune of Mr Tambourine Man! And Dylan was sitting there with this funny look on his face, listening to Mr Tambourine Man with these really weird words, trying to keep a straight face. Then Dylan says, Well, you know, that tune ... I have to admit that I haven't written all the tunes I'm credited with but that happens to be one that I did write! I'm sure Donovan never played the song again!”

Sången heter för övrigt "Codine" ibland, ifall ni letar efter den menar jag.

Här är en annan sekvens från själva låtduellen:

Pierre sjunger Dylan

De sista åren av Country Fours karriär gav man bara ut några singlar, fem stycken närmare bestämt - efter att den sista LP:n getts ut. Intresset för gruppen hade falnat något, folkparkerna som var Country Fours livearena, gav mest danskvällar, men inga scenshower, och Kerstin Dahl var dessutom nybliven mamma. Efter juni 1968, när sista låten från föregående LP:n "I vår tid" ebbat ut, kom alltså fem singlar, men ingen av dem gjorde något väsen av sig på listorna. På den andra singeln, som vi ska titta lite närmare på idag, är låtarna egendomligt nog inte ens översatta. Anledningen till det är helt enkelt att man inte fick tillstånd av Bob Dylans folk att sjunga in den översättning som Patrik (Per-Anders Boquist) gjort. Idag är det lättare, men då, 1968, var det svårt att få Dylanöversättningar godkända. Nu kan vilken klåpare som helst få översättningar godkända, till och med Mikael Wiehe. En ny medlem har nu gjort entré i Country Four; Gert Avelin har lämnat bandet och ersatts av Lars-Rune Jäverbrant, samme man som några år tidigare vann den talangtävling som Pierre Isacsson upptäcktes i. Det är han som står längst till höger på denna bild, eller heraldiskt vänster som det heter i flaggningssammanhang.



De fem singlar som Counry Four ger ut innan de splittras är:
Natten har tusen ögon/Vilken härlig dag, 1968
I'll be your baby tonight/I still wonder why, 1968
Jag ser en liten fågel/Vi ska gå på Zoo, 1968
Ge mig plats i din värld/Sommarskymning, 1969
Vi är alla barn i början/Drömmarnas ö, 1969

Eftersom jag själv är en stor Bob Dylan-beundrare har jag länge försökt få tag på versionen av Dylans "I´ll be your baby tonight". Jag menar - Pierre sjunger Dylan. Kan det bli mer upphetsande? Äntligen har jag fått tag på den. Och hur låter då!? Tja...sådär. Rätt tamt och oinspirerat om jag ska vara ärlig, och på rätt tafflig engelska dessutom ("kluus jåår ajjs, kluus dä dååår..."). Slidegitarren låter som nåt Yvnge Stoor kasserat för det kommit sand i stallet. Men väldigt kul, ändå, och så här låter det.



Orginalet spelade Dylan in den 29 november 1967 och låten släpptes i januari, på skivan "John Wesley Harding". Det är en låt som rätt många gjort cover på, allt från Emmylou Harris till UB40. Fast även i detta fall får jag konstatera att Dylan gör det bäst själv. Som oftast.

Våra gyllene år

En dag som denna, Fars dag, kan jag inte låta bli att fundera på hur allt blev, hur det kunde ha blivit och på allt som varit. Så mycket man tänkte om framtiden. Pappa, som just hade fått avtalspension och nu skulle han och mamma ha all tid till varandra och barnbarnen och sommarstugan. Att bara göra som man vill! Som jag unnade honom det, han som jobbat sedan han var 13 år. Och så slutar allt plötsligt, på självaste Mors Dag, och mamma får tillbringa ålderdomen ensam. Allt blev så annorlunda, drömmen om de gyllene åren föll i ruiner innan de ens hade börjat. Därför lyssnar vi idag på "Våra gyllene år", från "En sommarsaga".



Våra gyllene år
(Neil Sedaka, Howard Greenfield, Owe Junsjö)
Livet går sin gilla gång
från morgongäsp till aftonsång
men inte blev det riktigt som vi trott
åren gick så tveklöst
och så obeskrivligt fort.

All stress som skulle tålas ner
vi skulle inte jäkta mer
vi skulle ha det lugnt och skönt,
vi vet - hur det blev på riktigt
är ingen hemlighet.

För våra gyllene år
dom som vi drömmer om
var tydligen en tid
som aldrig nånsin kom till,
det man hoppas på
som inte alls blev av.
Som ett fotografi
ifrån farfars dar -
gulnad nostalgi
blev det bara kvar.
Drömmen från igår
om våra gyllene år

Dom dagdrömmar vi levde på
vackra luftslott i det blå
som skulle bli till verklighet en dag
var väl dumt att tro på
tycker du och tänker jag.

Här sitter vi och kvällen går
i samma gamla gråa spår
och tv ger film vi sett förut
det var väl någon gång sent
på hösten sextiosju.

Orginalet hette "Hungry Years" och skrevs av Neil Sedaka. Tillsammans med Howard Greenfield har Sedaka skrivit över 500 sånger. Deras första framgång kom 1958 när Connie Francis fick en hit med "Stupid Cupid". Sen följde låtar som "Calendar Girl","Oh Carol" "One Way Ticket (To The Blues)", "Breaking Up Is Hard To Do" och "Happy Birthday Sweet Sixteen". I början av 1970-talet gjorde han comeback efter några år i skymundan, där låtar som "That's When The Music Takes Me" och "Laughter in the Rain" (som förresten Pierre också gjort en version av) blev hits.

"The hungry years" finns på "Overnight Sucess" som släpptes i England våren 1975, en skiva som (med två utbytta låtar) släpptes i USA under ett annat namn, nämligen "The Hungry Years" senare på sommaren.



Det som skiljer den svenska översättningen från orginalet, är att Sedaka ser tillbaka till "the hungry years", en tid när hon och han delade allt och levde på sina drömmar, medan den svenska versionen koncentrerar sig på den gyllene år man sett fram mot (men som aldrig riktigt blev som man trodde). Orginalet drömmer sig tillbaka, översättningen konstaterar att det inte blev som man tänkt.

För den svenska översättningen står Owe Junsjö. Han hade redan översatt låtar åt Family Four, på "1971" finns "Det var inte menat så" (Tom Paxtons "Last Thing on My Mind", som förövrigt Country Four också gjorde en version av fast i en annan översättning av "Patrik" (Per-Anders Boquist) som då hette "Jag ska älska dig i alla mina dar"). På "Picnic" finns Junsjös översättning av Jerry Jeff Walkers "Mr Bojangles" och "En dag i sänder", som är Van Morrisons "Old, Old Woodstock". Junsjö har också översatt en annan Neil Sedaka-låt åt Pierre, "Sköna sommarregn" ("Laughter in the rain" i orginal) som finns på "Pierre!".

Owe Junsjö (född 1945) har skrivit många texter, som sjungits in av artister som Anni-Frid Lygnstad, Tommy Körberg, Hootenanny Singers, Svante Thuresson, Lill Lindfors och många fler, och han har översatt artister som Paul Simon, Leonard Cohen och Bob Dylan. Paul Simons ”Sounds of silence ”, blev t ex ”En ton av tystnad” som många artister sjungit in. "Våra gyllene år" har förresten fler än Pierre använt, bland annat Anita Lindblom.

Country Four - Det går vind över fjärden

Idag får vi lyssna väldigt andäktigt och försiktigt, för den här rackarn var dyr att lägga vantarna på. Jag har aldrig sett den ute till försäljning, men nu när den faktiskt gjorde det var det någon mer som uppmärksammade det, så då blev det budgivning. Sådan är kapitalismen. Exakt hur mycket jag betalade törs jag inte säga, men låt mig i alla fall konstatera att för lika många dagar sedan som den kostade i kronor, var det vår ute. Men det var det värt, och jag antar att barnen ändå inte behövde några nya vinterkläder i år.

Det handlar om en EP med Country Four, "Vägen till morgonstad", "Det går vind över fjärden", "Fröken Blyg" och "Camp". Den låt vi koncentrerar oss på idag är alltså, som rubriken skvallrar om, "Det går vind över fjärden". Jag har länge undrat vad Country Four skulle göra av den covern - jag har ju hört den i andra versioner, efter deras tolkning har såväl Neil Young som Ulf Lundell gjort den. Men mer om det senare.

Four Strong Winds skrevs av Ian Tyson. Han var ena delen av duon Ian and Sylvia, en folkmusikduo i början av 60-talet. Första versionen spelades dock in av The Brothers Four, som hade en liten hit med den i oktober 1963. Ian och Sylvias version kom strax därefter, i april 1964. Vi tar väl och börjar med att lyssna på den för ordningens skull.



Den svenska översättningen till Country Four gjordes av Per-Anders Boquist, signaturen "Patrik", skivbolagsdirektören själv, och döptes alltså till "Det går vind över fjärden".



Country Fours prototyp, The Seekers gjorde den också, och andra artister som spelat in "Four Strong Winds" är Hank Snow, Judy Collins, Bob Dylan, Marianne Faithfull, The Searchers, Teenage Fanclub, John Denver, Bobby Bare, The Kingston Trio, Trini Lopez, Waylon Jennings, Joan Baez och Johnny Cash. Och så ett par till som vi ska lyssna på nu. Mest känd är nog ändå Neil Youngs version på "Comes a time" 1978, och han gjorde den även på avskedskonserten med the Band något år tidigare, "The Last Waltz". Här en live-version från senare tid, med Willie Nelson.



Ulf Lundell tog Neil Youngs version (det vill säga, det blev en "cover på en cover" som Lundell själv säger), översatte den till svenska, kallade den för "Fyra Vindar" och spelade in den till "Den Vassa Eggen" 1985 - men den kom aldrig med på den slutliga skivan. Den finns ändå att höra på "Livslinjen" eller den återutgivna cd-versionen av "Den vassa eggen". Går också att lyssna på via Spotify, här:
http://open.spotify.com/track/5PNLKU1hHiol5fiNpYK0hQ

Det lustiga är förresten att det finns ytterligare en svensk översättning som var en stor hit i Sverige, nämligen Åke Gerhards version till Hep Stars, som hette "Mot okänt land". Gerhard dog i augusti 2009.

Igen

Nu är det dags att lyssna på lite Pierre, helt enkelt, utan krusiduller. Eller ja, lite krusiduller blir det ju som vanligt, eller konsumentupplysning kanske man kan kalla det. Den låt det bjuds på denna gång är "Igen", från skivan med samma namn som kom 1977, en låt som jag alltid tyckt varit bra, men som jag kommit att omvärdera den sista tiden. Det är ingen bra låt, det är en fantastisk låt! Vi börjar med att lyssna på den.



Här visar Pierre vilken skicklig låtskrivare han är. Det är i låtar och texter som den här som låtskrivar-agnarna skiljs från dito-vetet. Det handlar om en mans rädsla att förlora sin relativt nyfunna kvinna, som han redan ser framtiden tillsammans med. Han är rädd för att återgå till sitt förra, ensamma liv. Men Pierre beskriver inte i en sång hur det känns att vara så rädd för att förlora någon, han berättar hur det känns att vara rädd att förlora någon i stället. Ni hajar skillnaden. Det går inte en omväg genom en sång - att det är en sång, glömmer man nämligen rätt snabbt; man rycks med i, och in i texten, och framförallt i rösten.

Det är en innerlig och gripande text, som inleds med ett annat typiskt Pierre-kännetecken, nämligen en antydan till naturbild som hjälper till att effektivt sätta en grundstämning i sången.

Så svag, så svag
är vinden mot min panna
Det går mot dag
jag vill att du ska stanna
Kom sol, kom dag
jag räds att lämnas ensam nu igen
Igen, så står jag med mitt liv
Igen

I denna första vers får vi veta att sångaren är rädd för att bli lämnad ensam, just nu, denna dag, denna morgon. Och han berättar vad det är han är rädd för. Att bli ensam. Igen. Allt förstärks i refrängen, det är "långt till ensamheten", och dessutom både skrattar och gråter de tillsammans, vilket antyder att det är något mer än tillfälligt denna gång.

Nära dig är det långt till ensamhet
Nära dig vill jag dela allt jag vet
Vi skrattar och vi gråter
Igen

I andra versen sprids desperationen, bort från att gälla bara just denna morgon, till att gälla hela livet, tillvaron, framtiden. Det finns ett hus, ett minne och en gåva. Lyssna bara på hur han sjunger orden "En natt" - det råder inget tvivel att han menar de orden. Fantastisk inlevelse.

En natt, ett ljus
och jag kan inte sova
En stad, ett hus
ett minne och en gåva
Ändå så rädd
att mista allt jag lever för igen
Igen så står jag med mitt liv
Igen

Det är en stark låt, som är skriven av Pierre själv. Han bör ha varit ganska precis 30 år när han skrev den, tio år yngre än jag är nu. Själv tänker jag osökt på Dylans låt till hustrun Sara, som han skrev när han var ungefär i samma ålder, ett par år tidigare på skivan "Desire", en sång som han maskerade genom att döpa den till...eeeeh..."Sara", och den desperata uppmaningen "Don´t ever leave me, don´t ever go!".

Pierre tolkar andra - "Du är mitt hav"

Nu är det dags att undersöka Pierre när han tolkar andra artister igen. Den här gången är det "Du är mitt hav" från skivan "Igen" vi kollar in. Orginalet heter "Play me", låtskrivaren och artisten heter Neil Diamond. "Play me" hittar vi första gången på "Moods" som kom i juni 1972 och snart därefter på liveskivan inspelad i augusti samma år, "Hot august night" som släpptes senare på hösten. Låten är alltså 5 år gammal när den dyker upp på Pierres skiva. I orginalet är det en skenbart enkel kärlekssång vi hör, men den är egentligen rätt komplicerad. Det är underbart med låtskrivare som kan göra någonting mer, vilket Diamond i sina bästa stunder kan göra. I sången verkar det som att sångaren äntligen har hittat sin kärlek, men ändå kommer han, synes det, överger har henne i slutändan. En rätt typisk Diamond låt från den här tiden (en sorst meta-sång, en sång om en sång - tänk "Song Sung Blue", till exempel).

And so it was
That I came to travel
Upon a road
That was thorned and narrow
Another place
Another grace
Would save me

You are the sun
I am the moon
You are the word
I am the tune
Play me

Så här låter orginalet.



Förresten...det har egentligen inte med saken att göra...men vart har jag hört den där gitarrslingan förut...jo, just det ja...:



Översättningen till svenska gjordes av en "E.Boberg". Självklart en pseudonym, och nu tog det mig faktiskt ett tag att knäcka den. Den som står bakom pseudonymen är med allra största säkerhet Bo Rehnberg (1947-1999). Rehnberg översatte många andra låtar ("Så gick det till när farfar var ung", till exempel, och för att inte tala om "Sången han sjöng var min egen" åt Lill Lindfors). Även i Pierre-sammanhang har han översatt låtar, men under sitt riktiga namn, som till exempel "Tisdag Morgon", den svenska versionen av Joni Mitchells "Chelsea Morning" som finns på Family Fours "Picnic". Men ibland använder han alltså pseudonymen E.Boberg (hans mellanamn är Erik, därav E.BO rehnBERG). Rehnberg var nöjeschef vid Sveriges Television och skapade program som Måndagsbörsen, Razzel och Jacobs stege, och var domare i "Tiotusenkronorsfrågan". Varför han använde pseudonym ibland har jag ingen aning om. Som "E.Boberg" skrev han också texten till "En ragtimepianist" på Family Fours "Show".

"Du är mitt hav" har en snygg akustisk gitarr, och i just sådana här låtar tycker jag att Pierres röst är som allra bäst. Inlevelsen är fantastisk. Texten ligger rätt när orginalet, men med skillnaden att det det inte finns någon misstänkt separation, som i orginalets textsnutt som citeras ovan - den är borta helt enkelt, vilket är lite synd. I orginalet sjunger Diamond dessutom något underligt att:

I one day woke up
to find her lying
beside my bed.

Men det där med att ligga "beside" the bed, finns inte heller antytt i den svenska översättningen.

Du är mitt hav
(Neil Diamond, E.Boberg)

Du är gryning
och jag är skymning
du fanns här hos mig
du kom helt nära mig
en vacker dag
och jag blev jag
kom, led mig.

Jag gick i cirklar
jag stod i mörker
jag vet så väl
jag har sårat många
jag kan se det nu
men nu finns du
kom, led mig.

Du är mitt hav
jag är din strand
du är min stav
jag är din hand
led mig.

Sången sände dig
orden vände mig
sången kände mig
orden tände mig
och gav mig kraft
jag aldrig haft
så led mig.

Du är mitt hav
jag är din strand
du är min stav
jag är din hand
led mig.

Ja, du är solen
och jag är månen
om du är orden
så blir jag sången
en vacker dag
när jag blir jag
så led mig.

Du är mitt hav
jag är din strand
du är min stav
jag är din hand
led mig.



"Du är min stav, jag är din hand - led mig!"
Visst är det vackert!?

Men vi är inte riktigt färdiga än. Det finns en rolig historia om Neil Diamond och Bob Dylan. Diamond var (liksom Dylan, så klart) med i The Bands avskedskonsert "The Last Waltz" (vilket ingen av de andra artisterna kunde förstå varför han egentligen var - men det var såklart Robbie Robertson som tjatat in honom, eftersom han producerat Diamonds senaste skiva). Diamond har ingen fingertoppskänsla alls, utan kliver upp klädd som en hallick och introducerar "Dry your eyes" med att säga "I'm only gonna do one song, but I'm gonna do it good." Nästa artist var Dylan och Diamond var nu i gasen och informerade Dylan att "You'll have to be pretty good to follow me". Dylan bara tittade på honom och svarade "What do I have to do, go on stage and fall asleep?". Nu ska man inte ta det för allvarligt, men en skoj historia är det.

Mer om kopplingen till Per Gessle

Jag hittade ytterligare en gemensam nämnare mellan Per Gessle och Pierre Isacsson (se inlägg från den 29 september). Långsökt och konstlad, den också, men vad gör man inte för att få rota lite? Den gemensamma nämnaren stavas den här gången Gösta Rybrant - som översatt låtar åt såväl Country Four, Family Four och åt...ta-da... Per Gessle.

Vi börjar med Country Four. På EP:n ”Nånstans, nå'ngång” från 1967 finns ”Minns i november”. ”Minns i november” heter i original ”Try to remember”, skriven av Harvey Schmidt och Tom Jones (nej, inte DEN Tom Jones)och hämtad från musikalen ”The Fantasticks” (en musikal som förövrigt Pierre själv skulle spela med i som skådespelare långt senare!). Texten översattes till svenska av Gösta Rybrant. Eftersom det är en musikallåt finns ingen egentlig ”orginalinspelning”, men många har spelat in den. Vi kan ju till exempel lyssna på Roy Orbinsons version.



Fast det är väl inte osannolikt att inspriationen kom från The Brothers Fours version, en grupp som låter rätt mycket Country Four.

Den svenska översättningen med Country Four gick upp på svensktoppen, där den låg i tre veckor mellan 8 april och 22 april 1967, precis när militärjuntan tar makten i Grekland. Första veckan toppade Anna-Lena Löfgren med "Plaisir d´amour", de andra två låg Jan Malmsjö etta med "En sång, en gång, för länge, länge sen". Noteras kan också att Family Four gjorde entre på listan, med "Det ska va gamla låtar", den tredje veckan Country Four låg där. Så här lät "Minns i november" med Country Four.



Så hoppar vi till Rybrants bidrag till Family Four. Ett av dem hittar vi på liveskivan som spelade in på Berns i augusti 1973, utgiven året efter på ”Family Four på Berns”. Låten heter på svenska ”Hela kvällen är vår”, och är en översättning av Jimmy Deans ”Gonna Raise a rukus tonight”.



Vilket i Gösta Rybrants/Family Fours (eller, ja, egentligen var det Per Myrberg som hade en liten hit med den först) låter på följande sätt.



Även på "Show med Family Four" har Rybrant översatt en text, nämligen ”Ol' Man River”, där gissa-vem sjunger basen. Den kan vi återkomma till vid senare tillfälle.

Ja, då är vi framme vid Per Gessle, äntligen, och på EP:n ”Inte tillsammans, inte isär” från 1985 hittar vi Gösta Rybrants översättning av Bob Dylans ”Farewell Angelina”. Allra först hade Ann-Louise Hansson en svensktoppshit med den i tre veckor, mellan 10 december 1966 och 7 januari 1967 (det senare på min pappas 24-årsdag). Så här låter den med Per Gessle - finns även på cd-versionen av "Scener".



Precis samma översättning spelade för övrigt Ulf Lundell in till skivan ”Sweethearts” (1984), men den ratades för att Lundell inte tyckte att översättningen höll måttet. Den dyker dock slutligen upp på den remastrade cd-versionen, och egentligen tror jag helt enkelt Lundell inte kunde förlika sig med tanken på att en schlager/musikal-skrivare skulle stå för en Dylan-översättning som han sjunger...det skulle han göra själv...som vet bäst.

Lundells version finns på Spotify:
http://open.spotify.com/track/61tkvlYxeDlZUckqDQ4yKG

I original, med Bob Dylan, låter ”Farewell, Angelina” som nedan. Året är 1965 (egentligen var det Joan Baez som sjöng in den, Dylans egen version fick vi vänta på till "Bootleg Series 1991):



Vad mer finns att säga om Gösta Rybrant? Född 1904, död 1967, ledde under en period SF:s orkester. Skrev sångtexter, revytexter (åt Kar de Mumma bland annat), deckare, och framförallt översatte han musikaler, som West Side Story, Guys and Dolls, Kiss me Kate och My fair lady (det är alltså Rybrant som står för det klassiska uttrycket ”Den spanska räven rev en annan räv”...!). En av dem han skrev texter år var för övrigt Sarah Leander, och jag tycker vi tar och kollar in en klassiker på flera sätt, nämligen ””Sång om syrsor”. Det är en bra text, och dessutom Sarah Leanders allra sista tv-framträdande.