Norrköpings sommarcafé

Sommaren 1994 var den varmaste sommaren på länge i Sverige. I USA skördar fotbollslandslaget stora framgångar. Jag har fått mitt första jobb i Örebro, en 1:a i Oxhagen, är 25 år gammal och ser framtiden an med tillförsikt. Pierre planerar en comeback. Den 3 augusti uppträder han i Sommarcafé från Norrköping, som jag av någon anledning ser i mitt föräldrahem, varför kan jag inte minnas. Det är också tal om en comebackskiva. Han har börjat skriva låtar igen, som han själv kommenterar i Expressen - ”Inga hurtfriskheter direkt, inte som förr. Mera då med innehåll som jag försökt hämta inifrån mig själv. Förhoppningsvis med lite substans, men sen är det ju rena helsiket att hitta ett villigt skivbolag”. Det är tänkt att Lennart Grahn (från Shanes) ska hjälpa honom med skivan. När det inte blir någon skiva med Pierre ger han ut den själv (men då utan de låtar som Pierre börjat skriva) under namnet ”Den nakna sanningen”.

Ragnar Dahlberg och Bengt Nordlund var programledare, och tiden har inte varit särksilt vänlig mot detta avsnitt. En blandning av kändiswannabeen Kicke Sturesjö, Lasse Strömstedt, grilltips, sommarbilder, talangtänvlingar och Per Ragnar. Och så Pierre Isacsson, presenterad av Bengt Nordlund. Nordlund inleder burdust med ett dåligt timat: "Var har du varit...? Vad gör du nu?" Pierre förklarar tålmodigt att han jobbar som kryssningvärd på en båt mellan Stockholm och Tallin. Nordlund fortsätter som han började: "Kom du någonsin ifrån den där källarlåten?" Pierre skruvar på sig. Han visste väl att det skulle bli prat om den - kanske var det rent en förutsättning för att han skulle få komma dit att han skulle sjunga den, eller så lockade man från Pierres håll med den godbiten för att sälja in honom dit. Men ändå. Småpratet är snabbt över (pris ske Gud!) och Bengt rundar av med "Nu går du ner i din källare...!" Pierre svarar lakoniskt...."Ja, det är väl lika bra det...!".

Pierre är iklädd vit skjorta och brun skinnväst, och har en svag antydan till hockyfrilla. Versionen av "Då går jag ner i min källare" är inte särskilt bra. Husbandet lyckas få till ett komp som påminner om en förinspelad kareokeversion. Inte vet jag vems ansvaret är för detta arrangemang, men kapellmästaren ser ändå mäkta glad och stolt ut. Pierre gör väl så gott han kan, men inte vill han sjunga den låten denna sensommarkväll, den saken är klar.

Pierre kommer tillbaka senare i programmet, och nu händer det grejor minsann. Ur rockärmen plockar Pierre fram en ny låt, "Jag gömmer mig i Eden", från den comebackskiva som är planerad. Det är en uppriktig, svart, berörande text om skräcken för att bli gammal. Pierre är 46 år (ska fylla 47) och när man hör texten går det inte att undgå att dra en parallell till Bob Dylan, och liknande funderingar om det egna åldrandet som kom tre år senare, på "Time our of mind", med låten "Highlands" som innehåller textraderna:

I see people in the park forgetting their troubles and woes
They're drinking and dancing, wearing bright colored clothes
All the young men with their young women looking so good
Well, I'd trade places with any of them
In a minute, if I could.

Och "Trying to get to heaven"

People on the platforms, waitin' for the trains.
I can hear their hearts a-beatin', like pendulum swingin' on chains.
When you think that you've lost everything,
You find out you can always lose a little more.

Eller "Not dark yet" där han säger "I was born here and I'll die here, against my will".

Det är en magnifik upplevelse att se Pierre sitta på en stol med sin akustiska gitarr och sjunga ur hjärtat. Pierre sjunger i "Jag gömmer mig i Eden":

Det är ingenting att hymla om
att jag önskar att jag var yngre
det är ingenting hymla om
att jag räds att bli gammal.

Båda dessa män, något över medelåldern, kan alltså uppriktigt och ärligt beskriva sin sorg över tidens gång och saknad över den tid som har gått. Synd, mycket synd, att Pierres skiva aldrig hann bli färdig. Från samma tid finns också en outgiven sång som heter "Kom" och den är precis lika mörk och ärlig som "Jag gömmer mig i Eden". Låt oss hoppas på en samlingsskiva med mycket outgivet material.

Jag gömmer mig i Eden
Text & musik: Pierre Isacsson
Ännu är du här så intensivt och nära mig
stryk undan ditt hår - jag vill se ditt rena underbara ansikte
kom till mig igen för just nu så vill jag inte tänka på
att tiden går fort, att tiden går fort.

Det är ingenting att hymla om
att jag önskar att jag var yngre
det är ingenting hymla om
att jag räds att bli gammal.
Det är ingenting att hymla om
att jag flyr från verkligheten.
Nej det är ingenting att hymla om
att jag gömmer mig i Eden

Så bli är hos mig så länge du kan älska mig
och svalka min själ med med din friska underbara livsluft
sen lämnar du mig, ja i samma stund som även du förstår
att tiden går fort, att tiden går fort.

Två månader senare var han död.
Jag trivdes aldrig i min lägenhet i Oxhagen, utan flyttade strax därifrån.
Jobbet rann ut i sanden. Men jag fick ett annat.