En tråkig dag

För 15 år sedan idag, den 27 september 1994 klockan 18.00 svensk tid lämnade Estonia Tallinn med 989 människor ombord. Estonia beräkades komma in i hamnen i Stockholm ca 8.30 nästa morgon. Det gjorde den inte, som vi alla vet. 852 personer dog, Pierre Isacsson var en av dem. Han var kryssningsvärd ibland på den sträckan. Den 15 augusti började höstsäsongen - fast i september skulle egentligen Alf Robertsson vara kryssningsvärd på Estonia, men han lämnade återbud på grund av dubbelbokning och överlät engagemanget till sin gode vän Pierre Isacsson, något som han sedan ska säga tog honom hårdare än något annat i livet, inklusive hjärtinfarkter och moderns död. Så i september stod alltså Pierre på scenen på Estonia, ledde karaeoken och informerade om andra nöjen på båten. Det var sista kvällen, sen skulle han ha semester.

En dag som denna går tankarna till det som hände den där höstnatten för 15 år sedan, på allt som blev förändrat för så många människor, män, kvinnor, barn, släkt, vänner. Ett helt land. En del kom hem levande, andra döda. Många kom inte hem alls.

Själv hedrar jag allas minne genom att sätta in en slant på WWF:s fond (90 1974 - 6) http://www.wwf.se. Gör det du också, vet jag. Jorden är rätt bra att ha, även i framtiden.

Särskilt tänker jag på Pierre och hans familj en dag som denna.
Så dagens Pierre, helt i WWF:s anda, blir den underbara "Min Jord", med text av Kajenn. Jag får anledning att återkomma till den senare, men det är definitivt en av av Pierres bästa sånginsatser, speciellt i sticket:

Var dag igen, ska vinden röra
vid mitt hår som om den föddes då
och dina ängar bjuder oss
att skörda och att så
och himlen över dina kullar
den är ny och blå.

Du är min vän och bergets toppar
lyser vitt av obefläckad snö
och livet speglar sig
som fågeln i din klara sjö
och trädets kronor viskar tyst
att du kan aldrig dö -
aldrig dö.

Tack, Pierre!