Pierre Isacsson och jag - några reflektioner

Tja, jag tänkte formulera några meningar om mig och Pierre Isacsson. Vi har aldrig träffats, men vi har umgåtts rätt länge. Under hela mitt liv, egentligen. Just när jag föddes debuterade han som textförfattare i melodifestivalen, i februari 1969. Men det visste jag inte om, såklart. Däremot minns jag alla barndomssomrar i sommarstugan, där hans skivor (inspelade på kassett) snurrade ständigt på den batteridrivna SABA:n. Spå Mig. Morgan Kane. Elefantsången. Då går jag ner i min källare. Hans röst är för alltid förknippad med sommarlov, barndom, idyll, björklöv, tjärdoft, trygghet. Alla Pierre Isacssons skivor fanns därhemma, prydligt märkta med pappas namn på en svart dymo-lapp.

När jag flyttade hemifrån som 21-åring märkte jag snart att jag saknade de där skivorna. Så jag köpte dem på loppis. De har alltid varit länken till någonting viktigt. Jag började också upptäcka att det fanns äkta och stora kvaliteter i musiken, förutom den nostalgiska faktorn. Men vad Pierre hade för sig då visste jag inte, tills det blev 1994. På försommaren flyttade jag till min första egna lägenhet (förutom studentrummet) i Oxhagen, Örebro. I samma veva reste mamma på en av sina få resor, kanske den första tjänsteresan någonsin, med Estonia. Pappa var själv hemma en hel helg för första gången och jag hade skickat honom ett band med bara Leonard Cohens "Joan of Arc" på. Han hade hört den låten och fallit för den, så jag köpte LP:n (Songs of Love and Hate) och spelade in låten åt honom. Där låg han hemma på kökssoffan i sin nya ensamhet och lyssnade. Sommaren som följde var varm, och i USA spelades fotbolls-VM. Jag hade fått mitt första jobb, men var hemma hos mina föräldrar ibland, och där såg jag ett sommarprogram där plötsligt Pierre Isacsson dök upp och sjöng Då går jag ner i min källare. Ett kärt återseende.

I september hade jag just lyckats byta lägenhet (jag trivdes aldrig i min första lägenhet) och en morgon vaknade jag av nyheten om Estonias förlisning. Det skakade om vår familj, eftersom mamma nyligen rest med den, och att så många från trakten (Guldsmedshyttan) varit med på båten när den sjönk. Först långt senare blev jag varse att Pierre varit med på båten.

I maj 2007 dog pappa hastigt, och bland det första jag gjorde med någon inlevelse var att på förvintern göra en liten hedrande sammanställning över Pierre Isacssons liv, vilket sammanföll med att han skulle ha fyllt 60 år. Fick också överta pappas LP-skivor, de med en märkning på, så nu har jag dubbla exemplar. Vad jag gjort nu är att jag har fört över informationen från den hemsidan till denna blogg, för att mer löpande kunna låta mitt Pierre Isacsson-intresse leva vidare.