Pierre sjunger Dylan

De sista åren av Country Fours karriär gav man bara ut några singlar, fem stycken närmare bestämt - efter att den sista LP:n getts ut. Intresset för gruppen hade falnat något, folkparkerna som var Country Fours livearena, gav mest danskvällar, men inga scenshower, och Kerstin Dahl var dessutom nybliven mamma. Efter juni 1968, när sista låten från föregående LP:n "I vår tid" ebbat ut, kom alltså fem singlar, men ingen av dem gjorde något väsen av sig på listorna. På den andra singeln, som vi ska titta lite närmare på idag, är låtarna egendomligt nog inte ens översatta. Anledningen till det är helt enkelt att man inte fick tillstånd av Bob Dylans folk att sjunga in den översättning som Patrik (Per-Anders Boquist) gjort. Idag är det lättare, men då, 1968, var det svårt att få Dylanöversättningar godkända. Nu kan vilken klåpare som helst få översättningar godkända, till och med Mikael Wiehe. En ny medlem har nu gjort entré i Country Four; Gert Avelin har lämnat bandet och ersatts av Lars-Rune Jäverbrant, samme man som några år tidigare vann den talangtävling som Pierre Isacsson upptäcktes i. Det är han som står längst till höger på denna bild, eller heraldiskt vänster som det heter i flaggningssammanhang.



De fem singlar som Counry Four ger ut innan de splittras är:
Natten har tusen ögon/Vilken härlig dag, 1968
I'll be your baby tonight/I still wonder why, 1968
Jag ser en liten fågel/Vi ska gå på Zoo, 1968
Ge mig plats i din värld/Sommarskymning, 1969
Vi är alla barn i början/Drömmarnas ö, 1969

Eftersom jag själv är en stor Bob Dylan-beundrare har jag länge försökt få tag på versionen av Dylans "I´ll be your baby tonight". Jag menar - Pierre sjunger Dylan. Kan det bli mer upphetsande? Äntligen har jag fått tag på den. Och hur låter då!? Tja...sådär. Rätt tamt och oinspirerat om jag ska vara ärlig, och på rätt tafflig engelska dessutom ("kluus jåår ajjs, kluus dä dååår..."). Slidegitarren låter som nåt Yvnge Stoor kasserat för det kommit sand i stallet. Men väldigt kul, ändå, och så här låter det.



Orginalet spelade Dylan in den 29 november 1967 och låten släpptes i januari, på skivan "John Wesley Harding". Det är en låt som rätt många gjort cover på, allt från Emmylou Harris till UB40. Fast även i detta fall får jag konstatera att Dylan gör det bäst själv. Som oftast.