The Seekers

En tydlig förebild till Country Four var den australiensiska gruppen The Seekers, bildad 1962 i Melbourne, och gruppen var under en tid på 60-talet faktiskt allvarliga konkurrenter till The Beatles, fast inte många svenskar idag ens vet vilka de var. The Seekers spelade en blandning av pop och folkrock, med ståbas och 12-strängad akustisk gitarr.

Medlemmarna var Judith Durham (sång), Athol Guy (kontrabas), Keith Potger (12-strängad gitarr) och Bruce Woodley (gitarr). Ursprungligen var Ken Ray sångare men han ersattes 1963 av Durham. Året därpå drog de till Storbritannien (det egentliga jobbet var att spela på en kryssningsbåt) och ryktet hade spridit sig om dem, så de slog igenom under sin korta vistelse i England. Där träffade de också snart Tom Springfield, sångerskan Dusty Springfields bror, som varit med i trion The Springfields (det lustiga är förresten att Toms riktiga namn var Dion O'Brien och Dusty hette egentligen Mary OBrien - båda tog alltså nya namn). Tom Springfield tog sig an The Seekers och blev deras producent och låtskrivare i ett. 1965 slog gruppen igenom stort med låten "I'll Never Find Another You" (som Country Four gjorde under namnet "Det allra käraste"). Den följdes av hitsinglar som "The Carnival Is Over", "A World of Our Own", och "Morningtown Ride" ("Vägen till morgonstad" i Country Fours tappning).

"I´ll never find another you" låter så här med The Seekers.



Under 1965 hade gruppen också träffat en amerikans folksångare som för tillfället bodde i London, vid namn Paul Simon. Han var i England och slickade såren efter Simon & Garfunkels Englandsfiasko "Wednesday Morning 3 AM", och Art Garfunkel hade börjat plugga igen. The Seekers fjärde singel blev en version av Simons "Someday One Day", och även om den inte blev en hit var det Simons genombrott i England - och den första utflykten utan Art Garfunkel.



1967 spelade The Seekers in singeln "Georgy Girl" till en film med samma namn och det blev gruppens sista stora hit ("Fröken Blyg" hette den med Country Four). År 1968 lämnade Judith Durham gruppen och gruppen tog farväl i en direktsänd tv-show från London. Här kommer "Georgy Girl" från avskedskonserten i London den 7 July 1968. Sista låten, den sista konserten. Tungt och känslosamt!



Deras karriär i England varade några år, men i USA såväl började den senare som tog slut tidigare, redan med "Summer of Love" 1967 - deras sound och stil blev i ett trollslag omodernt. Efter att de slutat kom en obligatorisk samlingsskiva, "The Best of the Seekers", som petade ner Beatles "White Album" från 1:a platsen i England i februari 1969, tätt jagade av Rolling Stones "Beggars Banquet". Så stora var de.

Potger bildade en tid efteråt gruppen The New Seekers, som i början av 1970-talet fick ett flertal hits med låtar som "Look What They've Done to My Song, Ma" och "I'd Like to Teach the World to Sing" (som Coca-Cola använt i reklamfilmer). The New Seekers fortsatte fram till 1975.



Och minsann, dök de inte upp i Eurovision Song context, med "Beg, steal or borrow". Året var 1972, och de kom på andra plats, efter Luxemburgs Vicky Leandro med låten "Après toi".



Under 1990-talet återuppstod The Seekers i originalsättningen, bestående av Guy, Potger, Woodley och Durham, och fortsatte att turnera som en "nostalgi-tripp" i Australien och Europa.

Country Four lånade några av The Seekers låtar (förutom själva koceptet med tre män och en kvinna, och en 12-strängad akustisk gitarr):

- A world of our own - Vår lilla värld (Hjärtats saga)
- I´ll never find another you - Du är det allra käraste (Hjärtats saga)
- Lemon Tree - Rönnbärsblom i maj (Hjärtats saga)
- Morningtown Ride - Vägen till morgonstad (Nånstans Nångång)
- Georgy Girl - Fröken Blyg (Nånstans Nångång)

Dessutom hade de flera låtar på repertoaren som överensstämde (men det behöver inte vara från The Seekers Country Four lånat dem), som Woody Guthries "This land is your land" och Ian Tysons "Four Strong Winds".