Textförfattare - ett bortglömt skrå

Ett idag borglömt skrå är det som "textförfattare". Det finns många berömda sådana genom schlagerhistorien, vare sig det handlar om orginaltexter eller översättningar av utländska låtar. Namn som Stickan Andersson, Bengt Hasslum, Lennart Helsing och Alf Robertson är några av alla dem som knäckt extra som textförfattare.

Vid översättningar av utländska låtar var det mycket vanligt på 50- och 60-talet att använda sig av en pseudonym - däremot gjorde man sällan så när man skrev en originaltext eller rent av fick till en alldeles egen melodi. Det var brukligt att använda pseudonym, helt enkelt, gammal tradition, och redan långt tillbaka i svensk schlagerhistoria hittar man många pseudonymer bakom revytexter åt exempelvis Ernst Rolf. Det var sedvänja, helt enkelt, men för en del fanns det kanske större skäl att använda pseudonym. Stikkan Andersson, som översatte hundratals låtar på löpande band av varierande kvalitet, använde sig av ett 10-tal pseudonymer, bl a Stig Rossner, och ville väl därigenom komma ifrån att hans namn fanns på alltför många skivetiketter. Bakom en pseudonym som HELLO stod Olle Helander - som var anställd på Sveriges Radio som ansvarig för jazzen och mannen bakom ett radioband på 60-talet. Hans textskrivande var nog lite kontroversiellt - med tanke på anställningen på den statliga radion. Ytterligare andra hoppade nog att pseudonymen helt enkelt skulle ge lite behaglig anonymitet åt något som man nog ändå skämdes lite för, men som kanske bidrog med några kronor i plånboken och till familjeförsörjningen. När Lennart Hellsing t ex skrev texten "Dunder Och Snus" åt Simon Brehm (stor succé, även långt senare med Eddie Meduza) kallar han sig Welam Welamsson.

Låtarna man skulle översätta hittade man på skivor och genom att läsa Billboard och Sing Out och andra utländska musiktidningar - allt för att dammsuga marknaden på bra låtar som man enkelt kunde skriva om och anpassa till sina egna artister. Inte sällan kom dessutom samma låtar i flera olika översättningar.

Utan att ha något belägg, tror jag att majoriteten av låtarna under 60-talet var översättningar av utländska låtar, i alla fall på schlagersidan. Där tror jag att den svenska visan bidrog med mycket för svensk musik och låtskrivande - nämligen att visa att det faktiskt går att skriva bra låtar på svenska (Cornelis Vreeswijk, Olle Adolpson, Thorstein Bergman m m), vilket i sin tur öppnade dörren för andra, som Pugh Rogefelt, Ola Magnell, Anders F Rönnblom osv.