Pierre tolkar andra - "Vägens vänner"

A man´s gotta do, what a man´s gotta do. Ibland måste det göras, helt enkelt. Man får kavla upp ärmarna. Som en tandläkare framför Shane MacGowans vidunderliga gap, eller en gynekolog vid stolen där Christer Lindarw precis lägger sig till rätta. Bara upp med ärmarna, ner med händerna i skiten och börja gräva.

"Vägens vänner" tillhör inte mina favoriter med Pierre, med andra ord. Det är en svag låt från början, en erbarmelig översättning, en dålig kör och en oinspirerad inspelning överhuvud taget. Men märkligt nog är det en låt som många verkar gilla och rent av förknippar med Pierre. Märkligt.

Ursprungligen heter låten "Convoy, skriven av C.W. McCall, Bill Fries och Chip Davis. C.W. McCall står för texten, men "C.W. McCall" är egentligen är en skapelse av reklamarbetaren Bill Fries. Det är alltså egentligen ingen tvättäkta pseudonym, utan snarare en karaktär, som uppstod i samband med en serie reklamfilmer i USA (ungefär som ICA-Stig eller Telia-pappan) och var, i reklamfilmerna alltså, en cowboy/trucker som man fick följa i olika avsnitt. Filmerna (det här var 1972) blev sådan succé att man bland annat fick skriva i tv-tablåerna när de skulle sändas, och det innebar även att C. W. McCall and the Old Home Band fick spela in en skiva som släpptes i januari 1975. Den döptes till "Wolf Creek Pass", och i september samma år kom "Black Bear Road" som bland annat inkluderade "Convoy". En av medlemmarna i bandet (bandet bytte förresten snart namn till The Fort Calhoun Nuclear Power Plant Boys) hette Louis F. Davis Jr, men kallades Chip - det är han som skrivit musiken. Chips egentliga band hette Mannheim Steamroller, ett rätt känt band som bland annat gjort ett klassiskt julalbum. Men det lustiga är alltså att Fries och C.W. McCall står som låtskrivare, fast det är samma person...

I januari 1976 blev den en dunderhit, blev till och med etta på Billboard, och inspirerade Sam Peckinpah att göra en hel film utifrån sången! Filmen blev klar 1978 och hade Kris Kristofferson, Ali MacGraw, Ernest Borgnine och Burt Young i rollerna. Till filmen hade sången skrivits om en smula. Filmen har jag inte sett, men jag antar att det också är dålig...



Ytterligare fyra skivor kom med C.W. McCall, innan han (Fries alltså...) drog sig tillbaka, och så småningom blev borgmäsare i en liten stad i Colorado, där han bor än idag.

Översättningen till svenska gjordes av Börje Carlsson, en man som skrivit massor av texter, mest översättningar av utländska låtar, som t ex den näst intill klassiska jullåten "Låt mig få tända ett ljus", men även orginaltexter - som "Ska vi plocka körsbär i min trädgård". Till Pierre har Börje Carlsson även översatt "Farfars moped", "Om jag fick börja om mitt liv med dig", "Säg finns jag till" och "Elefantsången". Men "Vägens vänner" är väl inget lyckokast, textmässigt. Utan att veta hur långtradarschaffisarna hade det på 1970-talet känns inte texten särskilt trovärdig (vilka hade "symaskiner, femtumsrör och en dunk med hallonsaft" i lasten?). Det antyds dessutom att Sverige bytte virke mot smör med något land - vilket kan det ha varit? Dialogen är fantastiskt larvig ("sacka lite easy med virket") och den där Göteborgaren som pratar i låten retar dessutom skiten ur mig ("Herr Blomkvist är enna rädd att få stickor där bak") och kören är makalöst menlös ("låt oss va sams i alla lägen, vänner med varann"). Skämten haglar ("kan du inte tanka med parfym nästa gång") men faller platt ("53:an här. Självmord? Tvärtom! Hö-hö").
Bye-bye, och klart slut.