Family Four - Julpotpurri

Rulla undan mattorna, dra fram granen, hämta barnen och sätt fart på de lurviga. Nu är det nämligen dags för ett traditionellt och synnerligen käckt potpurri på jullåtar, med Family Four. Det finns väl inte mycket att säga egentligen, en del av låtarna har jag inget minne att jag dansat till som barn, men jag antar att det är olika låtar som är populära i olika delar av landet. Man minns ju sina juldanser med godispåsar och svettiga händer och den lysande granen och pepparkakshusen som smakade gammal glasyr och bomull och paketen och barrdoften och clementinerna.

Det finns också en fantastisk berättelse i en av Ivar Lo-Johanssons böcker som jag alltid kommer att tänka på, nämligen hur det gick till när han var på julgransdans som barn. Berättelsen finns i memoarboken "Pubertet" från slutet av 1970-talet. Ivar har oväntat blivit bjuden på kalas, och är väl inte så van vid sådant. Han vet inte riktigt hur man ska göra eller bete sig, och under ringleken går det helt på tok:

"Jag hade fått min plats mellan två flickor. Deras små händer var våta av knäck och upphetsning. Det var en underlig känsla att snurra runtrunt i ringen i det stora främmande köket och tycka sig vara överlägsen alla och envar.
De som sjöng högst, och som också var störst, bestämde hastigheten. Ringen kom snart upp i hög fart, där de som sprang före drog de andra med sig, och samtidigt jagande dem som var före. Jag började känna det som om jag bort lämna ringen men vågade inte för att inte bli ansedd feg. Det svimlade för ögonen. Jag blundade och snurrade bara vidare. Granen släppte barr.
När jag slog upp ögonen var golvet tak och taket golv. Jag såg köket dansa runt omkring mig, men själv tyckte jag, att jag stod stilla. Jag var som i mitten av en tunna som någon rullade backe upp och backe ner. Jag klamrade mig fast vid de små smetiga flickhänderna. De bara höll sig ivrigare fast i mina och dem tycktes ingenting bekomma. Jag famlade efter en vägg att luta mig emot. I samma ögonblick var också väggen borta. Och med ett slocknade allt för mig. Jag höll emot. Fast det hjälpte inte. Jag hörde små flickskrik och triumferande pojkröster om vartannat.
- Titta han kräks.
- Han spyr.
Ringen tvärstannade. Jag visste att det var för min skull. Kökets rullningar var invärtes. Det kom tjockt och vällde fram. Jag leddes till en stol. Då såg jag plötsligt ner i ett galvaniserat plåthandfat. I bottnen av det studsade de nya spyorna. Hulkningarna hade stigit till skrik. Skriken gav eko inne i mig, fast jag tyckte att det var någon annan, som åstadkom dem.
- Han spyr som en räv, hörde jag Arvid förklara sakkunnigt medan han makade undan sina föräldrar så att alla barnen skulle kunna komma åt att se.
I ett uppehåll skymtade jag otydligt de breda kvistiga golvplankorna. Handfatet hade inte hunnit fram i tid. Jag såg ner på mig själv. Kostymen hade fått tagit emot de första brottsjöarna. Den var fullspydd och randig på längden.
- Bäst han får gå hem, var det någon som sa.
Torparfolket lät för en gångs skull enigt. De andra barnen kunde få fortsätta, och jag såg hur viktiga och dryga de var, när de beredde sig att sluta ringen pånytt innan de till slut skulle få plundra granen på surkarten och slicka i sig mannagrynsgröten.
- Var han så klen? frågade en av flickorna?"

Såna historier föder författare...

I potpurriet briljerar Pierre främst i "Du tycker du är vacker". Potpurrit består i sin helhet av: Nu är det jul igen/ Vi äro musikanter/ Vi ska till en roliger dans/ Morsgrisar är vi allihopa/ Domaredansen/ Hej Tomtegubbar/ Jungfrun hon går i ringen/ Du tycker du är vacker/ Höga berg och djupa dalar/ Skära skära havre/ Tomtarnas julnatt/ Nu har vi lju här i vårt hus/ Nu är det jul i vårt hus