Family Four - Betlehems Stjärna

"Gläns över sjö och strand" heter en av de mest kända julsångerna - fast det är bara det att den inte heter "Gläns över sjö och strand" egentligen, utan "Betlehems stjärna". Det är en dikt skriven av Viktor Rydberg (född 1828, död 1895) - författare, skald, journalist, språkvårdare, religonsfilosof, översättare och kulturhistoriker. I julsammanhang är han kanske mest känd för dikten "Tomten" (Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma...).

Rydbergs eget förhållande till Jesus, Gud och kristendomen var mer kluven. Han var mest intresserad av magi och förkristna trosföreställningar, och skrev bland annat boken "Medeltidens magi, Studier i germanisk mytologi", liksom förordet till "Asiens ljus", den svenska översättningen av Edwin Arnolds "Light of Asia" om Budda och österländskt tänkande, som hade rätt stort genomslag under sista halvan av 1800-talet. Svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet grundades för övrigt i Rydbergs hem. Rydberg var för religionsfrihet och förespråkade kyrkans skiljande från staten. Rydberg flyttade så småningom med sin fru till Djursholm, och där skrev han bland annat boken "Vapensmeden", boken i vilken dikten "Betlehems stjärna" ingår. "Vapensmeden" är faktiskt en roman, ingen diktsamling, så dikten sjungs av Margit under en båtfärd. I sitt sammanhang ser det ut så här:

Mäster Gudmund satte sig vid rodret, och på toften framför honom Margit och Gunnar. Doktor Svante, som medtagit harpan och räckt henne till Margit, lade ut
årorna.
- Svante, sade mäster Gudmund, föreställer du dig ingenting, letar du icke efter någonting, när du ser sådana böljande gyllene band, som de där, på väggen öfver
sjön? Jag letar efter det, men finner det icke. Ty, Margit, det finns tydningar till allt i naturen. Naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel. De fladdrande runorna på båthusväggen erbjuda sig att tydas, men jag befinner mig så dum framför dem. Om jag då bara kunde afmåla dem.
-Men det har du gjort, sade Margit.
-Har jag?
-Ja, på det blad, där du målat Adam och Eva, där de stå sorgsna och se tillbaka på det förlorade Paradiset. Guldspjälarne i paradisstaketet har du målat så, att de se ut som dessa: de slingra och fladdra.
- Signe dig Gud! sade mäster Gudmund. Jag ville, att de skulle göra det, men själf har jag icke sett det. Och härmed ha vi ju också en tydning på runorna, hvilken behagar oss, eller huru, Svante? De äro hägringar från eldspjälarne kring lustgården, från kerubens vaktande lågor, som stänga oss ute och likväl vinka oss att återvända.
- Nu, Svante, lägga vi från bryggan, och om Margit tycker som jag, ro vi först ett stycke rakt ut i sjön, hvila där på årorna och se oss omkring; ty här är
förunderligt däjligt, och sedan fortsätta vi åt Sankt Görans kapell.
Vättern var i dag så klar och stämde så in himmelsfärgen, att, om icke en vindkåre då och då dragit silfvergrått vattrade band öfver sjöns yta, och om icke guldstänk blänkt kring jullens årblad, så kunde en åskådare å stranden tyckt, att den hade sin väg i luften. Svante hade icke rott långt, då Margit, som var hans lärjunge i strängaspel och kunde många visor, som han diktat, förde händerna öfver harpan och sjöng i takt med de svala, friska suckarne af vattnet framför jullens bog.

Gläns öfver sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du, som i Österland
tändes af Herran!
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
Betlehems stjärna.

Natt öfver Judaland,
natt öfver Zion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sofver trött
ute å fjället,
barnet, som slumrar sött
inne i tjället,
vakna vid underbar
korus af röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster,
gånga från lamm och hem,
sökande Eden,
stjärnan från Betlehem
visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.
Armar där sträckas dem,
läppar där hviska,
hviska och räckas dem
ljufva och friska;
»stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem». –
Barnen och herdarne
följa dig gärna,
strålande stjärna!

Rydberg höll ständigt på att omarbeta sina texter, även efter att de kommit ut, och som synes blev den rätt annorlunda när den bröts ut från boken och blev en dikt. Först ut att tonsätta den var Alice Tegnér, en granne i Djursholm, och framfördes första gången vid en julavslutning i Djursholms samskola. Den har även tonsatts av Ivar Widéen. Till att börja med var Tegnérs tonsättning den förhärskande, sen tog Widéns över, men nu verkar Tegnérs åter ta över som standard. Personligen gillar jag Tegnérs tonsättning bäst, men Family Four använder sig av Ivar Widéns tonsättning.



Betlehems stjärna
- Viktor Rydberg, Ivar Widéen -
Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.

Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem, sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem visar dem leden
fram genom hindrande jordiska fängsel
hän till det glindrande lustgårdens stängsel,
Hän till det glindrande lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem, läppar där viska,
viska och räckas dem, ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.


Tegnérs tonsättning låter förresten så här, om en med en viss folkmusikkänsla i tonen, eftersom det är Sofia Karlsson.



Betlehemsstjärnan är förstås den stjärna som vägledde de tre vise männen till stallet där Jesus just fötts. Historien har några svaga punkter för min egen personliga del, som:
1. Bibeln säger ingenting alls om att det var just tre män, däremot hade de med sig tre gåvor.
2. Det finns inget astronomiskt fenomen noterat vid denna tidpunkt, vilket väl fler borde ha uppmärksammat och dokumenterat...
3. ...vad nu "denna tid" är för någonting. Enligt julevangeliet i Lukas utgick kejsar Augustus påbud om skattskrivning medan Kvirinius var landshövding över Syrien. Problemet är bara att när Kvirinius blev landshövding (år 6 e.Kr.), var Herodes redan död.
4. Jag är ateist.

Men makalöst vacker är den, speciellt det musikaliska tricket med tonartsbytet exempelvis i raden "leder ej bort...men...hem". Det heter säkert nåt särskilt fint på musikspråk, att man går ner en ters eller kvint eller nåt - vad vet jag inte, men effektfullt är det. Personligen har jag alltid hållit "Betlehems stjärna" som den bästa julsången av dem alla. Minnen av julavslutningar i låg- och mellanstadiet lade grunden för det. Sockiplast i gymnastiksalen där det luktade läder från plintarna blandat med ingrodd barnsvett, ribbstolar och träbänkar, gråa kullerbyttsmattor, filmvisning på storduk av "Barnen på Frostmofjället", varm choklad och pepparkakor och lussebulle i klassrummet, och snart var det äntligen julafton. Jag minns att jag redan då förhäxades fullständigt av den sugande, hypnotiska melodin och alla magiska orden - Österland, Judaland, Sion, Västerrand, Orion.

Det fanns också en svensk proggrupp som hette "Gläns över sjö och strand", mest kända för låten "Är du lönsam lille vän". Medlemmar var Tord Bengtsson (också medlem i Arbete & Fritid och bror till Mats G. Bengtsson i Blå Tåget som senare spelade Hilding i tv-serien "Tårtan") Louise Mosskin, Peter Mosskin (författare), Börje Olevald och Hans Wiktorsson (senare känd som Kurt Olssons bästa kompis, Arne).