Igen

Nu är det dags att lyssna på lite Pierre, helt enkelt, utan krusiduller. Eller ja, lite krusiduller blir det ju som vanligt, eller konsumentupplysning kanske man kan kalla det. Den låt det bjuds på denna gång är "Igen", från skivan med samma namn som kom 1977, en låt som jag alltid tyckt varit bra, men som jag kommit att omvärdera den sista tiden. Det är ingen bra låt, det är en fantastisk låt! Vi börjar med att lyssna på den.



Här visar Pierre vilken skicklig låtskrivare han är. Det är i låtar och texter som den här som låtskrivar-agnarna skiljs från dito-vetet. Det handlar om en mans rädsla att förlora sin relativt nyfunna kvinna, som han redan ser framtiden tillsammans med. Han är rädd för att återgå till sitt förra, ensamma liv. Men Pierre beskriver inte i en sång hur det känns att vara så rädd för att förlora någon, han berättar hur det känns att vara rädd att förlora någon i stället. Ni hajar skillnaden. Det går inte en omväg genom en sång - att det är en sång, glömmer man nämligen rätt snabbt; man rycks med i, och in i texten, och framförallt i rösten.

Det är en innerlig och gripande text, som inleds med ett annat typiskt Pierre-kännetecken, nämligen en antydan till naturbild som hjälper till att effektivt sätta en grundstämning i sången.

Så svag, så svag
är vinden mot min panna
Det går mot dag
jag vill att du ska stanna
Kom sol, kom dag
jag räds att lämnas ensam nu igen
Igen, så står jag med mitt liv
Igen

I denna första vers får vi veta att sångaren är rädd för att bli lämnad ensam, just nu, denna dag, denna morgon. Och han berättar vad det är han är rädd för. Att bli ensam. Igen. Allt förstärks i refrängen, det är "långt till ensamheten", och dessutom både skrattar och gråter de tillsammans, vilket antyder att det är något mer än tillfälligt denna gång.

Nära dig är det långt till ensamhet
Nära dig vill jag dela allt jag vet
Vi skrattar och vi gråter
Igen

I andra versen sprids desperationen, bort från att gälla bara just denna morgon, till att gälla hela livet, tillvaron, framtiden. Det finns ett hus, ett minne och en gåva. Lyssna bara på hur han sjunger orden "En natt" - det råder inget tvivel att han menar de orden. Fantastisk inlevelse.

En natt, ett ljus
och jag kan inte sova
En stad, ett hus
ett minne och en gåva
Ändå så rädd
att mista allt jag lever för igen
Igen så står jag med mitt liv
Igen

Det är en stark låt, som är skriven av Pierre själv. Han bör ha varit ganska precis 30 år när han skrev den, tio år yngre än jag är nu. Själv tänker jag osökt på Dylans låt till hustrun Sara, som han skrev när han var ungefär i samma ålder, ett par år tidigare på skivan "Desire", en sång som han maskerade genom att döpa den till...eeeeh..."Sara", och den desperata uppmaningen "Don´t ever leave me, don´t ever go!".