Pierre Isacsson-skivorna fanns också överspelade till kassettband av märket BASF och Memorex, och banden följde med till festerna mina föräldrar var på under slutet av 70-talet/början av 80-talet, när de var 30 år och framtiden låg framför dem. Vi barn fick alltid vara med på dessa kalas, vilket var små äventyr i sig. Men framförallt fanns kassettbanden alltid med till sommarstugan under barndomens stora äventyr, de magiska sommarloven. Där spelades kassetterna med Pierre på den batteridrivna och batterislukande SABA:n, låtar som blandades med sommarljuden; vågorna, fågelkvittret och asplövens prasslande. De är en del av sommarlovens ljudminnen – ett soundtrack till en förlorad tid.
När jag flyttade hemifrån i början på 90-talet, skaffade jag snart mina alldeles egna exemplar av de där Pierre Isacsson-skivorna. Det var enkelt att hitta dem på loppisar eller skivbörser. Jag vet inte riktigt varför det var så viktigt för mig att skaffa dem, för det var det; kanske var de en trygghet i ett nytt, osäkert liv, en själslig amulett, en påminnelse om någonting äkta och tryggt som en gång varit, som fortfarande var och som alltid skulle vara – som skulle finnas inuti mig.
Många år senare, vid det som visade sig vara den sista julen som pappa levde, satt vi i soffan i vardagsrummet och gick igenom en massa prylar som hämtats ner från vinden, medan vi drack lite glögg och ett julprogram gick på tv:n i bakgrunden. Av någon anledning hade mamma och pappa nämligen rensat ”en massa brôte” från vinden och det som inte min bror eller jag ville ha, skulle ofelbart köras till tippen. Bland annat fanns det en hel kartong med LP-skivor, som jag antar att mamma och pappa tänkte att de nog aldrig mer skulle lyssna på och därför bara tog onödig plats. Jag reagerade alltid en smula på sådana där rensningar från mammas och pappas sida, det fanns någonting obehagligt bokslutsmässigt över det hela; det gjorde mig illa till mods – de, vi, allt vi hade, skulle ju alltid finnas, allt skulle vara som förut, som det alltid varit? Eller? Vad menade de med att planera för något annat? Bland annat fanns de fyra Pierre Isacsson-skivorna bland det som skulle rensas bort nu, julen 2006. Visserligen hade jag ju redan skaffat egna exemplar av skivorna, men att låta sådan klenoder försvinna till förgängligheten kunde jag bara inte låta ske – i all synnerhet inte just exakt de exemplar som betytt så oerhört mycket för oss, som var så starkt förknippade med en tid jag allt oftare kommit att längta tillbaka till. Så jag lade beslag på dem. Dessutom, tänkte jag, vinylskivor slits, och dubbletter är nog bra att ha.
Fem månader senare skulle pappa vara död, men det visste vi förstås inte någonting om då. Pierre Isacsson hade varit död sedan länge, det var då 12 år sedan han följde Estonia till botten. Även vår lilla trygga familj blev störda av tillvarons oberäkeliga spel under katastrofen, även om vi inte drabbades personligen. Mamma hade nämligen nyligen rest med Estonia, på sin kanske första, sista och enda konferensresa med jobbet. Pappa hade därför varit hemma själv en hel helg, kanske den första, sista och enda gången han var själv hemma så lång tid. Inför den helgen hade jag spelat in, och skickat till honom, ett helt 90-minuters kassettband med enbart Leonard Cohens ”Joan of Arc” från ”Songs of love and hate” på, och när jag sluter ögonen kan jag fortfarande se för mitt inre hur han ligger där på kökssoffan och lyssnar på bandet i hörlurarna, ensam hemma, i värmen från braskaminen och säkert stod det en öl på köksbordet. Han hade hört den där Cohen-låten på radion och frågat mig om jag möjligen kunde hitta den åt honom, bara med hans uppfattning av refrängen som ledning? Det kunde jag, och jag var glad att hjälpa honom för en gångs skull, det var mest han som hjälpte mig med det mesta. Jag gjorde någonting för honom, jag kunde någonting bättre, och han bad mig om hjälp.
När pappa dog, tillbringade jag ett par veckor i barndomshemmet med mamma, i väntan på begravningen. Jag plockade fram ”Songs of love and hate” från ett skåp, den hade av någon anledning inte försvunnit med någon utrensning, och så lyssnade jag. Jag satt i pappas fåtölj med hörlurarna och det luktade fortfarande pappa från stolen och hans läsglasögon låg på bordet bredvid och boken han hade läst i bara några dagar tidigare uppslagen. Men jag kom aldrig längre än till låten ”Famous Blue Raincoat” på skivan, och har inte gjort det än. Det går inte att ta sig förbi den, helt enkelt. Det kommer aldrig att gå. De sista låtarna på "Songs of love and hate" kommer för alltid att bli ohörda. Den låten är pappas död i koncentrat för mig, en svår tid, en vacker försommar, och en sorg som jag aldrig kommer att komma över. Texten handlar visserligen om någonting helt annat, en helt annan tid och plats, med raderna slet i mitt hjärta:
And what can I tell you, my brother, my killer
what can I possibly say?
I guess that I miss you, guess I forgive you
I´m glad you stood in my way.
Vinylskivan orkade jag inte ta med mig hem, fast mamma trugade, jag köpte en ny på cd i stället, och om inte mamma har slängt den står den väl kvar där hemma än.
---
Pappa. Jag minns hur det lät när han visslade. Oftast var visslingen i de lägre tonerna, rätt snyggt faktiskt. Visslandet kom alltid i speciella situationer, det var inte när som helst eller för jämnan. Nej, han skulle vara tillräckligt koncentrerad på något han höll på med för att visslandet skulle komma omedvetet, men han skulle ändå vara så ofokuserad att han inte hade förstånd att avbryta sig när han kom på sig själv med. . . att vissla. För i ett brukssamhälle, som vi bodde i, och i all synnerhet en bondson som han, visslade inte. Det passade sig helt enkelt inte. Kanske höll han på att skruva i en skruv, eller leta i en verktygslåda efter ett vattenpass eller hammare eller tumstock. Eller så satt vi i bilen; jag på passagerarplatsen bredvid, självklart, och han körde. Det luktade varmt från fläkten, svagt av hans rakvatten och ett uns av cigarett från askkoppen. Då fanns det också ett inslag av tystnadsdödare i visslingen – att jaga bort lite av den tveksamma spänningen, en social oförmåga som fanns mellan oss. Visslingen var i dessa fall en form av smånervöst nynnande. Det var inte så att jag förutsättningslöst beundrade eller älskade det där visslandet från pappa, tvärtom, det kunde irritera mig. Varför kan jag inte riktigt svara på, men jag är säker på att det har någonting med vårt förhållande till varandra att göra.
Ibland har jag försökt komma ihåg någon av de melodier som han visslade, men jag har faktiskt svårt att hitta någon. Kanske ”Omkring tiggarn från Luossa”, kanske någon för stunden aktuell schlagerlåt från svensktoppen, kanske favoriten Jan Lindblad - men det var alltid, som jag minns det, någon dramatisk, vemodig sång. Eller jo, det finns faktiskt en sång, en enda, som jag med säkerhet minns att han visslade - det är egendomligt nog Pierre Isacssons ”Elefantsången”. Jag antar att han gillade sången, jag minns att han visslade den under barndomssomrarna i sommarstugan – men även senare år, långt efter att han lagt upp de där skivorna på vinden. Ja, jag minns att han visslade den sången!
Fast egentligen har jag inte tänkt mig pappa vissla sen den dagen då han dog, fram till nu har jag bara tänkt mig honom som endera död eller inte levande. Han har aldrig visslat. Men nu hör jag honom allt oftare dovt och inlevelsefullt vissla ”Elefantsången”, och jag kan jag se hans rygg framför mig när jag vill; kanske sitter han på huk som han brukade, med sin blå-grönrutiga skjorta eller blå Hell-Hansentröja. Det blir sommar igen. Han lever igen, koncentrerad på att bryna lien eller skruva fast förgasaren på gräsklipparen och det doftar från vedhögen, från ängen, från skogen, det slamrar porslin från stugan, vinden susar i träden, rälsbussen tutar från inlandsbanan på andra sidan sjön och måsarna skränar utanför ön. Eller så sitter vi återigen i bilen, medan de snöklädda hedarna, tjärnarna och granskogen susar förbi utanför fönstret och radion tuggar meningslöst i den för alltför varma bilen. Ja, då lever han igen. Han är inte död.
Han dog aldrig!
Jag tycker om det, när det händer, trots att det är lika förkrossande varje gång att tänka att jag aldrig mer kommer att få höra honom vissla igen, i verkliga livet. Så hör jag det där visslandet igen, och så tänker jag. Kanske råkar de på varandra, pappa och Pierre, någon annanstans, i någon annan form, i någon annan tid? Jag vet inte om jag tror på ett liv efter eller före detta, men eftersom vi vet så oerhört lite ens om det liv som faktiskt är just nu, får saker och ting vara oförklarliga och öppna, lite mer öppna än jag tidigare trott att jag kunde acceptera. Pappa var social, och skulle säkert inleda en konversation, och kanske skulle Pierre bli en smula glad över att få höra vad han betytt för oss, för vår familj. Så pratar de en stund, om sina drömmar, om sina liv – och om alla de som blev kvar där hemma. Kanske tar Pierre fram sin gitarr och spelar en låt och kanske blir pappa så där vemodigt känslosam som han kunde bli vid sällsynta tillfällen. Då blänker det lite i hans ögon.
Kanske nynnar han med.
Kanske visslar han.
Ja, visst visslar han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar