Klippdockan Pierre

På 70-talet var det populärt med klippdockor. Minns ni dem? Jaja, de finns än idag, jag vet, jag har barn, men är inte samma stora grej som då. Jag minns hur man satt och förbannade de där vik-flärparna som aldrig ville hålla fast om kroppen, eller besvikelsen när flärparna till och med var felplacerade och inte alls gick att vika in där det var tänkt. Ibland ansträngde man sig extra och limmade fast bilden på lite styvare papper eller en kartongbit, innnan man satte på kläderna. Sen minns jag inte riktigt vad man gjorde mer, egentligen. Bytte man kläder en gång till? För att se hur det blev? Lät man klippdockorna träffa varandra? Hu, vilken meningslös sysselsättning.

Nuförtiden är det dessutom bara låtsasfigurer, prinsessor och allt vad det är. Var är klippdockorna med riktiga förebilder? Marit Paulsen? Ulf Lundell? Per Unckel? Prins Philip? Nåväl, på den gamla goda tiden var det få artister som undslapp förmånen att bli klippdocka. Här kommer således Pierre Isacsson i klippdocksformat. Jag tycker möjligen han ser lite väl mager ut och bröstvårtorna ser dessutom ut att vara på väg att ramla av kroppen, men skägget och luggen har de fått till bra. Kalsongerna är makalöst käcka. Första uppsättningen kläder går i senapsgult; byxor och kavaj har en härlig senapston, med tillhörande prickig skjorta och fluga. Snyggt!

Jag skickar med en extra uppsättning kläder också, som passar bättre för det lite ruggigare väder, som vi står inför nu. En omgång med klassiskt stilrena blå byxor, storrutig skjorta och stickad väst, med matchande scarf till det, samt också en utemundering bestående av fotriktiga skor och trenchcoat i bästa blottar-modell. Så nu är det bara att skriva ut bilderna i färgskrivaren, gärna i naturlig storlek, ta fram saxen och ekipera Pierre. Ha det så kul.